Ögonen avslöjar mer än vad man kan önska ibland.
Det är inte för intet de kallas själens spegel.
Förra veckan var jag på väg hem från jobbet och hittade snabbt en plats på det skraltiga Lidingö-tåget.
Det satt en kille mitt emot som tittade på mig när jag kom, vilket jag själv också brukar göra då någon slår sig ner i närheten av mig. Dock kände jag att hans blick hängde kvar även om jag tittade bort. Jag vände mig ditåt ett par gånger och möttes av ett leende. "Hej", kom det ur mig, sen skyndade jag mig att kolla på annat igen. Det där fortsatte ett tag, han tittade, jag undvek. Till slut började jag stirra tillbaka.
Då började killen prata. Om hur han brukade försöka få ögonkontakt med människor på kommunala färdmedel för att se hur de reagerar. Ett litet test. Och om hur intressant det var att försöka se in i folks själar. Därefter hummade han lite och uttryckte förvånat hur lugn och trygg jag verkade.
"- Du verkar ha varit med ett tag."
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. En personlighetsdiagnos på tåget hör inte till vanligheterna. Vi pratade de sista två stationerna tills det var dags att gå åt olika håll. Han bugade sig med händerna sammanslagna och uppmanade mig att sprida lugnet vidare.
Lustigt. Men intressant!
/Annalunda
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Intressant...Jag gillar såna där händelser. Det ger mig hopp om mänskligheten. Det är bra att det finns människor som inte är rädda för att prata med andra, eller vara vänliga utan anledning. Jag skulle tro att den där killen vart med ett tag han också. Hoppas du träffar honom igen :)
SvaraRadera