Tankar om hösten, eller en saga om mörkret

 
Hösten är här! Det känns på krispigheten i morgonluften och på de kalla regnskurarna. På solljuset som briljerar över de svagt skiftande färgerna i träden. Precis som att solen vill visa att den fortfarande är strålande, trots att sommaren tagit slut.

Jag gillar hösten. Det är något vackert över hela processen där naturen gör en sprakande föreställning och byter om till pyjamas, innan den lägger sig till ro och inväntar att snötäcket ska stoppa om den.

Många tycker att mörkret är jobbigt, och jag kan förstå dem på ett sätt, även fast jag själv firar mörkret med att tända lampor och ljus (eller slår på TV:n istället). Jag har försökt klura på vilka orsaker det kan finns till att mörkret är besvärligt. Är det för att energiförrådet inte blir lika laddat i bristen av dagsljus? Är folk mörkrädda? Vad är det som gör att många upplever hösten och vintern så tung? Dagarna är ju faktiskt fortfarande lika långa.

För en vecka sedan var jag och Elina ute på kvällen för att leta geocacher. Det började skymma vid sjutiden och efter bara en timme var det becksvart. Till råga på det öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Men vi fortsatte promenera! Det var kallt, blött och mörkt, men så otroligt häftigt att bara vara där i stormen. Elina ville visa mig en utsiktsplats, som låg i slutet av en enslig väg. Det tog en stund att komma dit, men när vi var framme och kunde blicka ner över staden från vår mörka parkett kändes det alldeles varmt i hjärtat.

Nu när jag tänker på det är det kanske inte bara mörkret i sig jag tycker om. Det är nog också ljuset i mörkret. Som en tavla. Ibland kan ramen vara lika vacker som bilden.

/Annalunda