En sån dag.

Den började med smärta. Då den nya sängen inte har någon sängram (fick inte plats i vårt bastuliknande sovrum) ligger madrassen på golvet och således i perfekt läge för att elementet ska kunna åsamka skador på armbågar som får för sig att spreta ut. Nåväl, fördelen med detta är att jag snabbt kvicknade till.


Efter en näringsrik frukost (brödbit med messmör) surfade jag och herrn runt på internätet en stund i nyttonöje-syfte (lika bäst att kombinera uttrycket medsamma). 
Jag irrade sedan omkring i lägenheten och letade fram diverse viktiga papper, strök en klänning utan strykbräda, samlade mig och begav mig ut i stadens myller. 


Hos kusin Erika fick jag en stärkande tår, kopierade de viktiga pappren och fortsatte mot dagens huvudpunkt: Arbetsintervju.


Nervös som få fick jag träffa en mycket trevlig tjej, som vant ledsagade mig genom ett standard utfrågningsschema. Jag höll god min och försökte skryta om mig själv så gott jag kunde. När jag gick därifrån kände jag mig åtminstone inte som en idiot, så det räknas som en framgång för mig! Nu är det bara att hålla tummarna att företaget hittade något intressant i denna vilsna norrlänning. Om en vecka kommer beskedet.


På vägen hem begick jag en dödssynd: Jag handlade på Lidl! Det kändes så fel, men ändå spännande, att traska runt bland billiga varor med främmande etiketter. Jag kände mig som ett busigt barn som inte kan låta bli att göra tvärtemot allt som är tillåtet. Som Ika i rutan skulle uttryckt det "Nu e ja' stygg!"
Verkligheten kom sakta tillbaka efter ett telefonsamtal från Fanny. Med en burk exotisk jordgubbssylt i handen fick jag den briljanta idén att bjuda dagens födelsedagsbarn på pannkakor. Hon tackade ja och vi bestämde oss för att träffas på Slussens tunnelbanestation. Jag orienterade mig vant till utsatt mötesplats och hittade fröken utan problem.


Väl hemma insisterade Fanny på att få steka pannkakorna. Hon visade sig vara en pancake-master och vi ångrade oss oerhört att vi inte dubblade satsen pannkakssmet. Med ett ännu inte mättat sockersug högg vi in på Almondys nya "Kalastårta". Några tuggor av världens sliskigaste bakverk fick oss inte bara att vara nöjda, utan även missnöjda. Varför döper man en tårta till Kalas, om den inte smakar kalas? Nåja... Trevligt att ha Fanny på visit åtminstone!


Som avslut på dagen har jag och Robert skrattat åt reprisen av Melodifestivalen. Synd att den måste roa ur en humoristiskt ironisk vinkel, och inte rent musikaliskt. Men men, det dög för oss! 


Så, en dag som ingen annan dag. Och imorgon kommer en ny. Spännande!


/Annalunda