Äntligen har folk börjat förstå att jag sitter här på min stol varje dag, inte bara är en tillfällig vikarie.
Det leder till att människor vågar sig fram för att konversera en aning.
Idag har flera personer kommit fram och surrat. Den mest reserverade på postavdelningen har till och med vågat dra på munnen och hållit mig sällskap en bra stund. Det jobbiga har dock varit min täppta näsa, som bidragit till en ytterst osmickrande tal-klang. Jag glömde Nezerilen imorse och hade en riktigt besvärlig förmiddag.
Herr Reserverad kom därför till undsättning och spenderade en del av sin lunch med att köpa en ny åt mig! Vilken hjälte!
Så, det lossnar både på det ena och andra sättet.
Suveränt!
/Anna
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
va roligt! :) Jga var på mellanlandning i sthlm i helgen när jag skulle på jobbintervju i söder. så jag sa inget eftersom vi inte skulle a hunnit träffats ändå. Kram vännen!
SvaraRadera