Morgonstund har guld i mund.

  
På morgonen kliver jag upp oförskämt tidigt och måste bege mig till jobbet. Det är besvärligt att kamma håret, klurigt att sminka sig, arbetssamt att hitta kläder och dessutom måsta ta på sig dem. Allt känns tungt och motigt och jag vill helst bara smita ner under täcket igen och vara där resten av förmiddagen.

Men så kommer jag ut i friska luften, tar ett djupt andetag och hittar början till något som kan likna ett vaket tillstånd. Fåglarnas kvitter ger mig ytterligare kraft och har jag tur springer det förbi någon ekorre eller kanin som lyfter humöret ännu ett snäpp.

Någonstans på vägen mellan min lägenhet och tunnelbanan väntar en sista väckarklocka som fyller mig med en stor dos positiv energi innan det är dags att kliva på tåget till jobbet.

Två män är på väg åt motsatt håll, varje morgon. Efter att ha gått förbi varandra flera dagar har vi börjat hälsa på varandra. Jag vet inte vilka de är eller vart de ska, men våra "hejanden" har skapat ett litet osynligt band mellan oss. Vi möts, vi ler, vi hejar, sedan fortsätter vi i olika riktningar.

Mitt leende hänger kvar. Jag tycker det är så fint det där lilla ögonblicket. Det kostar ingenting att bjuda på ett vänligt hej och det har de här männen förstått.

Jag gillar det.


För ett tag sedan kom det en grupp besökare förbi receptionen där jag jobbar. Jag tittade upp, log och försökte hälsa på dem. Det var sex personer som hejade tillbaka. Av cirka trettio.

Kanske hade de andra inte råd att dra på smilbanden. Eller så åker de bil till jobbet.
 

/Annalunda