Clownen Anna.

Jag måste säga att jag är en positiv människa, allt som oftast. Ibland kanske det kommer en liten svacka, men jag håller ut och inväntar glädjen som följer därefter.

Munter och glad, trallar och visslar på jobbet, hemma, ute på stan. Försöker hålla humöret uppe, och hoppas att det kanske smittar av sig på andra. 

Sedan gillar jag att flamsa på, skoja till saker. Jag kanske inte har de bästa skämten på lager, men ändå slinter det ut försök till humor genom läpparna både en och tjugotvå gånger per dag. 

Ja, jag är en positiv människa.

Men nu är jag lite rädd... 

På lördag ska jag nämligen, iklädd en färgglad dräkt och gul peruk a' la GB-glassclownen, dra smilbanden till bristningsgränsen och möta de enda människor jag har svårt att roa - Barnen. 

Jag kan inte förstå att jag, som själv är så barnslig, har sådana problem att kommunicera med de minsta av människofolket. Kanske beror det på att de är så ärliga. Kanske beror det på att jag är rädd att inte uppfattas som kul i deras närhet. Kanske jag inte ens behöver vara rolig. Jag vet inte. Men jag fortsätter försöka, för någon dag måste den rädslan släppa, eller hur?

Så, när chefen frågade mig om jag ville dela ut glass till minstingarna på Konsums stora barnkalas nu till helgen tackade jag ja. Grubblandes över varför alla helt plötsligt tycker att jag skulle vara perfekt som clown. Är det för att jag flamsar så mycket? Eller tror de att jag har bra hand med barn? Måhända att någon ser till min estetiska bakgrund och tror att jag kan spela teater? Dom kanske tycker jag är fånig? Hur som helst så håller jag tummarna för att det ska gå vägen. 

Om inte annat får jag gömma mig bakom glasslådan, le stort och hoppas att dom nöjer sig med de frusna godsakerna. 

För jag är ingen clown på riktigt. Jag må vara positiv, men inte till den grad att jag är naiv och omogen. 

Jag försöker bara sprida lite ljus omkring mig, på mitt eget knasiga sätt.

Ha en fin fortsättning på veckan, så kanske vi ses på lördag

/Annalunda