Monsterinlägg nr 2 - USA

Ja (tar ett djupt andetag).... Då fortsätter vi!

Måndag

Medan Anneli var på skolan skulle jag och Robert orientera oss själva i Bostonet. Vi kikade ut genom fönstret och kom fram till att det var bäst att klä på sig jackor. Det var minst sagt välbehövligt! Ute var det grått och blåsigt och kallt som attans, och vi huttrade oss fram på gator som vi trodde skulle leda till centrum men som bara tog oss längre och längre bort från händelserna. Men men, det var ändå trevligt att vara lite vilse i Amerikat med Robert. I en park hittade vi några lövhögar att sparka på, och så var humöret på topp igen! Många kringelkrokar senare hamnade vi på Prudential Center (stället med det magiska The Cheesecake Factory) och Robert fick lura bort mig därifrån. Tanken var att vi skulle boka in oss på en Duck Tour (en buss/båt som skjutsar runt turister till sevärda platser runtom i Boston, både på land och i vatten!) men det var redan fullt och våra plånböcker drog en lättnads suck. Istället turistade vi lite på egen hand en stund innan vi åkte t-banan hem till Anneli igen. Lite godisinköp på supermarketen i närheten underhöll flitigt tills damen själv dök upp. Kvällen blev lugn. Jag och Anneli lyssnade Mammas nya kille (varför har jag inte upptäckt detta sjuka roliga radioprogram tidigare? Tack Anneli!) medan Robert uppdaterade sig i pokervärlden. Snart kom John Blund och vi åkte alla till hans rosa slott (?). 

Tisdag

(Grattis Världens Bästa Jessica, 25 år!! Förlåt att jag inte kunde komma förbi och fira)

"Do re mi fa so la ti do..." Jag fick följa med Anneli på gehörslektion! Vilken lycka! Det var ruskigt roligt och jag hade inte legat av mig alltför mycket sen Kalix. Enda "problemet" var att de sjunger do-re-miskala på tonerna istället för ton-namnen. Ett smart upplägg, javisst, men det var lite klurigt att sjunga skalan på engelska. Men jag nynnade med i munter moll :) Anneli var givetvis en stjärna!

Glad i hågen efter lektionen mötte jag upp Robert för att åka gul buss till känd skola. Kära vänner, jag kan nu ärligt säga att jag gått på Harvard! Eller ja.. på Harvards skolområde åtminstone. Den ack så populära skolan ligger i Cambridge, ett mycket charmigt område på andra sidan vattendraget Jag-kommer-inte-ihåg-vad-det-heter. Solen sken och vi likaså! Gubben Harvard stod staty under den amerikanska flaggan och jag tror minsann att han blinkade till oss lite stolt när vi lämnade området. 

På Cambridge fanns det mycket vill jag lova! Förutom skolan såg vi ett lutande blått hus, ett utdömt risigt gult hus, världens mysigaste gräsområde vid vattnet (här pussades vi lite i smyg), ett gäng änder (jo, de ser likadana ut som de svenska), färgglada brandposter, Indisk lunchbuffé (som vi också åt lite utav, givetvis), en representant för Amnesty och diverse annat som man kan se genom hålen under pannan. 

På kvällen hade Anneli fixat biljetter till oss på Singer's Night, en musikshow med Berklees toppsångare i rampljuset. Magiskt! Vilka röster! Vilken publik! Vilken energi! Jag fick gåshud upphöjt till tio och lämnade platsen i ett glädjerus. Anneli och August drog sig tillbaka till sitt medan jag och Robert kollade in en bar med sporttema. Ett glas vin till mig, en öl till honom och ännu en dag till ände i Boston.

Onsdag

Rackarns... Vi var försenade... Anneli såg inte särskilt munter ut när vi släntrade in på gatan där vi skulle mötts 20 minuter tidigare. Stackars tjej! Hon förlät oss dock när vi betalade inträdet till - tamtadadam - Fine Museum Of Arts! Jag har egentligen aldrig varit på ett "riktigt" museum, så upplevelsen blev både spännande, intressant och rolig! Ett rum var fyllt med instrument från nu och då, här och där i världen. Där stannade vi ganska länge och frossade i information om konstiga blåsinstrument, flyglar och stränginstrument. Vi såg vackra tavlor, konstiga tavlor, en vägg med tv-skärmar där var och en innehöll en sjungandes och dansandes färgstark individ så det hela blev en komplett levande tavla. Synvillor med speglar och vaser, föremål från en egyptisk grav... Intressant hur egyptierna verkligen levde för att göra sin död så bra som möjligt. I denna grav som utställningen var om fanns inte mindre än 58 träbåtar! För att de avlidna skulle få en bra resa i livet efter detta. 58!? Jag blir glad om nån stackare lägger en ros på min kista när jag dör... 

Vi hann inte gå så länge på museet som vi hade velat, på grund av min och Roberts tidsoptimism och för att vi skulle möta upp August för nästa punkt på dagens schema: Mapparium! På plats fick vi uppleva något unikt: År 1935 byggde en finurlig människa en jättestor jordglob med länderna målade på insidan, och på en bro på denna insida stod 4 mycket imponerade ungdomsvuxna (ja, jag vet inte.. är vi ungdomar, eller vuxna nu?) och tjoade och viskade om vartannat för att testa den häftigaste ljudmiljö jag någonsin varit i. En guide stod och berättade om historien bakom globen, men jag hörde inte så mycket, så fascinerande var globen. Tyvärr fick vi inte ta några kort.. Buhu..

Efter denna resa till jordens mitt kurrade magarna. Lite mat på Wendys, sen följde vi Anneli på lite lektioner. Studiolektionen deltog inte Anneli i rent praktiskt denna gång, men det var kul att kolla när andra elever fick spela in egenskrivna alster. Tänk att ha såna lektioner! 

Ensemblelektionen var lite roligare tyckte jag. Anneli var såklart bäst ;) De spelade två av hennes egna låtar, och jag lekte med tanken att jag också fick sitta där och plinka. Låten "Mamma" är fantastiskt fin, trots att amerikanerna hade lite problem att köra på svenska.

Trötta som vi var hoppade vi över Tower of Power-coverband och for hem för att sova och ladda för sista dagen i USA.

Torsdag

Grått ute. Grått inne. Trist och tråkigt. Måste vi åka hem?

Ja, tydligen. Det var bara att packa väskorna och samla sig inför en avslutande tur i Boston city. Robert shoppade upp sina sista dollar på Urban Outfitters (där var namnet på den coola klädaffären, fick veta att den även finns i Stockholm) och jag hamstrade lite amerikanskt godis till familjen. Anneli hade en privatlektion (visst låter det snajjsigt?), sen hade hon och August stämt träff med varandra, som vidare hade stämt träff med oss.

Kvartetten tog sedan en avskedsfika på ett ko-café. Ko-café undrar ni? Ja, ett ko-café!

Stämningen var lite låg, det här var ju hej då! Som tur är kommer det söta Berklee-paret till Sollefteå över jul, så då ska vi ju ses och spela Halo och musik och apa och allt möjligt. Tanken på detta livade upp det hela en aning. 

Innan vi åkte hem för att hämta väskor och fortsätta mot flygplatsen var det dags för August att gå på lektion, så han kunde inte följa med. "Bye bye August, take care! See you soon!" (så säger man på engelska minsann). Kvar blev svenskarna.

Anneli följde oss ut till flygplatsen och delade våran oro när vi trodde att incheckningen hade stängt eftersom vi inte hittad vårt flyg på någon tv-skärmarna. Hon delade även vår lättnad när vi fick veta att avgången bara flyttats till en annan terminal och att vi hade ganska god tid på oss ännu. Det blev en hel del delande under veckan i Boston. (Inget dealande dock, men det är ju bra!)

"Hur har ni haft det nu då?", undrar Anneli. 

"Helt fantastiskt!!!", svarar vi. "Tack för att vi fick komma"

"Tack för att ni kom", säger hon.

Och så kramas vi en sista gång och går till incheckningen...

Bye bye Boston... See you soon!

/Annalunda

(TACK ANNELI! DU ÄR EN STJÄRNA!!)